Jag vet att många sagt detta innan, och att det låter klyschigt, men nu är det min tur att säga det.. Jag är verkligen lyckligt lottad som har så många goda vänner, även om jag inte känner alla lika mycket, som ändå vill lägga en fredagkväll/natt på att "fira iväg" mig. När huvudet träffar kudden en väldigt tidig lördagsmorgon, och det är fullt av känslor (och kanske en gnutta alkohol) mår man väldigt bra.. Så bra att man tänker att ingenting kan stoppa en längre. För jag vet att två år är väldigt länge.
Det faktumet kom över mig på det minst tänkbara av alla ställen, en sketen pall på Henriksberg. Det hade jag aldrig kunnat ana. Kort sagt, kvällen blev extremt lyckad. Tyvärr var min älsklingskusin sjuk, och kunde inte ansluta, men vi umgicks resten av helgen istället, och det var med en klump i magen jag vinkade av dem på söndagseftermiddagen, i vetskapen om att det kommer dröja alldeles för länge innan jag träffar dem igen..
Gårdagen ägnades åt att bära möbler. Sängar skulle flyttas från lägenheten och hem till mor och far, och en annan säng skulle bäras tillbaka. Detta medförde en övning i montering och nermontering av sängar som hette duga! Till slut lyckades vi (jag, mor och far) få ordning på kalaset och kunde lättade slå oss ner och glo på Sherlock, där di gamle somnade som två stockar och jag tittade klart! Efter det var det dags att slå sig ner i sängen, ta nya tag och ladda för min sista måndagmorgon i Sverige på väldigt länge..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar